THE END
2010-06-19
Idag klockan 11.00 tog mitt äventyr att klara en Svensk klassiker 2010 slut.
Efter 21 mil i Karlsborg, mer än 2 tredjedelar, fick mina knän nog.
Jag fick känningar redan i Jönköping, efter 11 mil, men tänkte att det går nog över, bara jag trampar på.
I Hjo,7 mil senare, visste jag att detta äventyr skulle sluta i tårar.
Men i Karlsborg väntade min hustru Kristina och våra vänner Krister och Annika, så jag bet ihop och tuggade på i 3 mil till, jag tror att snitthastigheten var c:a 10 km/tim, vi snackar om snigelfart........
Det gjorde så j-vla ont, så tårarna sprutade och varje backe uppför var en pina.
Men jag är ändå nöjd med det jag har presterat, jag vågade, men vann tyvärr inte.
Förhoppningsvis har jag lärt känna mig själv lite mer, om att töja på gränserna till smärtan,
våga pröva och framför allt, att se till att det finns nära och kära som stödjer en i "galenskapen".
Så, tack alla Ni som trott på mig och gett mig kramar och tips, i min väg mot Klassikern.
Jag skulle kunna namnge så många, men plockar ut några som varit med och sett mig kämpat, peppat mig och torkat mina tårar. Framför allt min älskade hustru Kristina, du är min styrka.
Anette Och Christian, mina "livscoatcher"! Utan Er hade jag aldrig fixat Vasaloppet.
Krister och Annika, tack för att Ni finns.
Och som sagt, tack alla Ni andra. Ingen glömd, Ni finns i mitt hjärta!
Då mina knän är helt slut, så kommer jag inte att fullfölja med Vansbrosimmet och Lidingöloppet.
Det betyder att denna blogg kommer att upphöra inom snar framtid.
Men kanske, bara kanske, uppstår det en ny blogg om nya "galenskaper" som jag kommer på som inte har med knän att göra!
Lev väl och ta hand om varandra, vi har bara ett liv...........
PS. Nu i sommar ska jag bara njuta av att bara vara. Önskar Er alla en härlig sommar!
Idag klockan 11.00 tog mitt äventyr att klara en Svensk klassiker 2010 slut.
Efter 21 mil i Karlsborg, mer än 2 tredjedelar, fick mina knän nog.
Jag fick känningar redan i Jönköping, efter 11 mil, men tänkte att det går nog över, bara jag trampar på.
I Hjo,7 mil senare, visste jag att detta äventyr skulle sluta i tårar.
Men i Karlsborg väntade min hustru Kristina och våra vänner Krister och Annika, så jag bet ihop och tuggade på i 3 mil till, jag tror att snitthastigheten var c:a 10 km/tim, vi snackar om snigelfart........
Det gjorde så j-vla ont, så tårarna sprutade och varje backe uppför var en pina.
Men jag är ändå nöjd med det jag har presterat, jag vågade, men vann tyvärr inte.
Förhoppningsvis har jag lärt känna mig själv lite mer, om att töja på gränserna till smärtan,
våga pröva och framför allt, att se till att det finns nära och kära som stödjer en i "galenskapen".
Så, tack alla Ni som trott på mig och gett mig kramar och tips, i min väg mot Klassikern.
Jag skulle kunna namnge så många, men plockar ut några som varit med och sett mig kämpat, peppat mig och torkat mina tårar. Framför allt min älskade hustru Kristina, du är min styrka.
Anette Och Christian, mina "livscoatcher"! Utan Er hade jag aldrig fixat Vasaloppet.
Krister och Annika, tack för att Ni finns.
Och som sagt, tack alla Ni andra. Ingen glömd, Ni finns i mitt hjärta!
Då mina knän är helt slut, så kommer jag inte att fullfölja med Vansbrosimmet och Lidingöloppet.
Det betyder att denna blogg kommer att upphöra inom snar framtid.
Men kanske, bara kanske, uppstår det en ny blogg om nya "galenskaper" som jag kommer på som inte har med knän att göra!
Lev väl och ta hand om varandra, vi har bara ett liv...........
PS. Nu i sommar ska jag bara njuta av att bara vara. Önskar Er alla en härlig sommar!Kommentarer
Postat av: Goggan
Hello du tappre man !
Jag tycker du är superbra och att du ska vara mer än nöjd men allting du har lyckats med . Det blir inte alltid som man har tänkt sig but hey , that´s life ! Vijan fanns och det är det som räknas !!
Ha det gott och hälsa Kristina .
Kram Goggan !
Trackback
